Nina Engholm Tankepenetration.

(Betyg 4 av 5)

Unni Drougges författarskap har en generell egenskap att krypa under skinnet på en och stanna där. Jag har läst samtliga av hennes litterära verk och aldrig lämnats oberörd av något av dem, även om vissa gett ett svagare intryck än andra. Penetrering hör dock inte till denna sistnämnda skara.

Att följa huvudpersonens, den excentriske och självgode konstnären Maximilian Frisk, väg genom ett könsdikotomt tänkande i ett samhälle som genomsyras av män versus kvinna är en väg som både eggar och gör en förbannad. Handlingen som sådan, en extremt exhibitionistisk konstnärs jakt på det perfekta och slutgiltiga verket, är välskriven och genomtänkt likt Drougges andra böcker. Hon har ett sätt att vant slingra sig runt orden och återgivningen av den tänkta texten. Däremot snubblar hon lite när det blir för mycket. Drougge har ett sätt att sätta sig in i de ämnen hon skriver om väldigt väl, men när det gäller konstvärlden känns det något högtravande; det blir mycket namedropping till höger och vänster, många referenser för att liksom legitimera huvudpersonens fenomenala plats som "intelligent, chockerande och insatt konstnär", om man uttrycker sig som så. Det blir ibland något genomskinligt hur Drougge försöker bygga upp Maximilians karaktär beträffande det manliga tänkandet och hans utsvävningar och intellektuella dravel.

Men samtidigt är det oerhört professionellt gjort. Drougge är, när det vill sig, en ordkonstnär. Hon har förmågan som många författare saknar: att kunna trollbinda från den första meningen och sedan hålla en fast vid texten tills den är slut. Det är en stark egenskap, en avundsvärd gåva.

"Penetrering" är en stark bok som tar upp viktiga ämnen i samhället på ett nytt sätt. Nya ögon öppnas, gamla saker blir sagda med nya ord och i nya fiktiva handlingar. Maximilians storverk är någonting jag aldrig kommer att glömma, och det går inte en dag utan att jag reflekterar över det. Bara det faktum gör det värt att läsa boken. En bra bok etsar sig fast i minnet och lämnar en inte bara för att sista sidan är läst.

"Penetrering" är givande och tänkvärd, men den är ingen "Jag jag jag!" som förmodat är den bästa bok Unni Drougge kommer att skriva. 1994 var hon inte befläckad av sin strävan efter att vara mest utsvävande och chockerande, utan mer rakt på sak och ärlig. Som jag upplever det. Hennes senaste romaner blir alltmer inriktade på att göra ett intellektuellt intryck (det gör att det känns trevande, bekräftelsesökande) i många fall, och tantsnuskiga i andra, även om de vid fler än ett tillfälle briljerar så pass att det inte spelar någon som helst roll.

Unni Drougge får mer än gärna skriva ner mig med tantsnusk och kvasiintellektualitet, så länge hon fortsätter ge ut sina romaner och om "Jag jag jag!" är hennes bästa roman, ligger "Penetrering" på en förmodad andra eller tredjeplats. (Penetrering)