Marco Fungerar globalieringen?

(Betyg 1 av 5)

I boken "Så fungerar globaliseringen" hävdar Martin Wolf att marknadsekonomi har en inkomstutjämnade effekt och att en global marknadsekonomi därför är vettig för den globala inkomstfördelningen.

Jag har svårt att hitta någon passage i boken där Wolf faktiskt framför några reella argument för att marknadsekonomi har en inkomstutjämnande effekt. Wolf hävdar visserligen att ”bland de sofistikerade samhällena med långt driven arbetsfördelning är det de med marknadsekonomi som varit minst ojämlika” (sid 76-77), men argumenterar inte för sin tes och försöker heller inte belägga påståendet. Istället sätter han likhetstecken mellan demokrati och marknadsekonomi och talar om jämlikhet som privat äganderätt och tillgång till konsumtionsvaror, snarare än att diskutera omkring ekonomisk jämlikhet:
”I alla avseenden som verkligen betyder något – möjligheten att få leva sitt eget liv och den lagliga rätten till sin egendom – är den moderna liberala demokratin utan jämförelse mest jämlik. Praktiskt taget alla medborgare har tillgång till ett brett urval varor och tjänster, som inte ens de rikaste kunde få tag i för hundra eller till och med femtio år sedan.” (sid 77)
Bakom Wolfs tro på marknadsekonomin som inkomstutjämnare ligger det nyliberala grundantagandet att egennytta i förlängningen är synonymt med altruism: För att tjäna pengar tillfredsställer marknadens aktörer kunderna/uppdragsgivarna och därmed aktieägarna. Den som lyckas bäst tjänar mest pengar och på köpet frigörs en väldig kreativ kraft. Denna leder till nya innovationer, vilket hela samhället i slutänden tjänar på. Ergo: Alla får det bättre.
Problemet var att marknadsekonomins incitament i många fall visat sig fungera helt annorlunda.
Den marknadsekonomins kris som vi lever i idag, och som hela tiden fördjupas kommer att tvinga fram en diskussion om hur marknadens verkliga incitamentsstruktur ser ut. För den som har ögon att se med vimlar det av exempel på hur företag som precis som de krisande finansföretagen använder större delen av sin kreativa kraft till att lura sina kunde och sina uppdragsgivare. Det är logiskt att skolor med vinstintresse sparar in på lokaler, lärare och läromedel och i praktiken säljer höga betyg till sina elever. I sjukvården ser vi hur vinstdrivande företag använder sin kreativitet för att sålla bort icke lönsamma patienter, samtidigt som andra patienter får betala för behandlingar som medicinskt inte behövs. På elmarknaden ser vi ett utstuderat system för att lura in kunden i avtal som är oskäligt dyra.
Vinstincitamentet generar alltså definitivt kreativitet. Men krisen gör det lättare att se att det rör sig om en annan kreativitet än den som marknadsliberaler som Wolf lovade oss.
Jag tycker inte att Wolfs resonemang håller över huvud taget. Med tanke på att Världens två eller tre rikaste personer äger lika mycket som hela befolkningen i 40 av jordens fattiga länder tillsammans1 och att en människa dör av svält var fjärde sekund är det svårt att bortse från den ökande klyftan mellan de utvecklade industriländerna och de fattiga länderna. Jag har svårt att förstå hur Wolf och hand likar på allvar kan hävda att denna ojämlikhet är något övergående som globaliseringens välgörande krafter kommer att rätta till. Länderna i periferin är inte bara globaliseringens förlorare, de utsätts i ökande grad för de inkomstöverföringar (den utsugning) som historiskt sett bromsat deras utveckling.
Tillväxten i de sektorer som är inlemmade i den globala internationella arbetsdelningen sker på bekostnad av den ekonomiska aktivitet som riktar sig mot de interna marknaderna och de lokala behoven.
Det är uppenbart att ett lands välstånd inte är beroende av dess kontakt med den globala marknaden utan på hur det är infogat i den ekonomiska världsordningen. Utrikeshandelns andel av BNP är till exempel betydligt högre i Afrika (45,6%) än i Europa (13,8%). Trots det är Afrika världens fattigaste region. (Så fungerar globaliseringen)