anon Lilla Palatset

(Betyg 3 av 5)

Boken handlar om Åsa som berättar om sin bästa vän Susan.
Åsa kommer från en enkel familj, med sin mamma, sina två yngre bröder och sin konstnär till pappa. Hon verkar som en rätt vardaglig person, som är nöjd med sitt liv och inte kräver mer än vad hon har. Men hennes personlighet ändras inte när hon träffar Susan, det är som om hon får en ny uppfattning om saker och ting. Susan däremot kommer från en fin, välförmögen familj, med tjänare och limousine i det stora huset som kallas för Lilla Palatset. Hon är som en prinsessa som inte vill sitta instängd i sitt slott, för hon vill hela tiden upptäcka världen utanför. Susan ger Åsa uppmärksamhet även om det på hennes andra sida står en kille som försöker få henne intresserad. För även om de både tycker att killar är livet, så kommer deras vänskap i första hand.
De båda väninnorna möttes på en fest, där de upptäckte att de var likasinnade. Susan liknar ingen person Åsa har träffat förut, och det får hennes gamla vänner att verka tråkiga. Eftersom de båda kommer från olika världar så tycker båda att den andres värld är spännande, för det är alltid spännande att upptäcka något nytt. De båda är oskiljbara, för den ena känner sig inte hel utan den andra. Åsa säger i början av boken: ”Var Susan upptagen, sjuk eller bortrest, var jag lika gärna ensam hemma, det kändes som om vilket annat alternativ som helst var ointressant”, och det beskriver just det. Åsas familj tog emot Susan med öppna armar, till skillnad mot Susans föräldrar som är i det närmaste osynliga.
Efter ett tag upptäcker Åsa att allt inte står helt rätt till, och börjar bli misstänksam...
Boken är lite kryptisk på så sätt att man ibland måste läsa väldigt mycket mellan raderna, vilket är lite jobbigt.
Jag tycker den här boken var bra på något mystiskt sätt, för den var spännande och intressant ibland medan den emellanåt var tråkig och seg. Vissa bitar i boken kändes lite onödiga för de förde inte riktigt handlingen framåt.
När jag hade läst ut boken undrade jag vad det egentligen var som jag hade läst, för det kändes som om det fattades bitar, det kan bero på hur den är skriven. Men det känns som om vissa bitar är lite luddiga och jag kan inte riktigt reda ut dem. Jag har läst liknande böcker tidigare, men de har inte alls varit på samma sätt. För det känns som att den här boken inte är slut när den är slut. Epilogen är väl tänkt ska reda ut saker och ting, men hoppet mellan sista kapitlet och epilogen är för stort och allt för mycket kan ha hänt däremellan. Dessutom tycker jag att det är lite illa valt språk, för boken utspelar på sig på fyrtiotalet och då tycker jag inte att det inte är passande att det står ”säjer” istället för säger. Det moderna språket hänger alltså inte ihop med tiden som boken utspelar sig. (Lilla Palatset)