anon tankar kring Anyurus prisbelönta bok

(Betyg 2 av 5)

Jag måste erkänna att jag drog mig igenom boken med stor möda och en del motvilja. Samtidigt har det utmanat mig på ett sätt som ingen annan skönlitterär bok har hittills gjort. Jag har valt att i min recension ta upp de saker som jag räknar till romanens svaga punkter.
Spretig och svår att följa
Det som först och främst har irriterat mig var beskrivningar om samma saker som var motstridiga eller inte höll alls. Det kommer tydligt fram i bland annat historien om medborgarkontraktet som muslimerna måste underteckna för att inte betraktas som Sverigefiender. Beskrivning av dokumentet är mycket sparsam och ger ingen bra bild av hur det kom till och hur det används trots att dokumentet tillskrivs en så stor betydelse. Andra saker som upplevs som mindre trovärdiga och motsägelsefulla är beskrivningen av Kaningården och de repressalier som fångarna utsätts för. Dessutom, är det stundtals svårt att följa den krångliga berättelsen som pendlar mellan nuet, förflutna och framtiden då författaren överlåter det mesta åt läsaren att reda ut hur saker och ting hänger ihop på egen hand. Han abdikerar på så sätt, enligt min mening, från sin uppgift att bevisa något eller underbygga. Han gör trovärdighetens villkor flytande och svåra att få grepp om och det gör han medvetet. Han tar till ett smart drag när han vänder på berättelsen och antyder att det är hans egna drömmar/mardrömmar som romanen handlar om. Det gör att romanen kan/ska förstås som en projektion av författarens egen/subjektiv historia om rädsla och ångest. Alla dessa känslor speglas i berättelsen om flickan, hennes upplevelser och hela den osannolika historien om framtiden.
Vi och dem
En stor del av romanen handlar om en efterkonstruktion av det gisslandramat som utspelades i redaktionen samtidigt som det är Johannes Anyuru eller hans alter ego, författaren´s ”life story” som är bokens huvudtema. Anyuru gör inget mysterium av det faktum att hans huvudperson är en invandrare och troende muslim och det är de egenskaper som förenar författaren och hans alter ego. Gud och böner nämns i boken hela 58 gånger och religiös livsåskådning höjs och förespråkas som det ända riktiga. Hans beskrivning av muslimer är nyanserad, framskriven med stor inlevelseförmåga och sympati. Det gäller i synnerhet de troende (shia muslimer) vars lidande, uppoffring och närheten till Gud är ett påtagligt tecken av pålitlighet och rättfärdighet. Denna beskrivning står i kontrast till de nästan uteslutande negativa och onyanserade attribut som tillskrivs de andra, otrogna. Det är de som är genomgående osympatiska, dumma, trolösa, grymma och besatta av makt. Läsaren matas med den här dikotomin genom hela romanen och det finns inga tvetydigheter om vem författaren sympatiserar med. Svenskarna, deras sätt att vara, ställs emot muslimerna och deras sätt att vara på ett slutgiltigt /definitivt sätt och det är svårt att hitta någon gemensam nämnare som skulle kunna föra de närmare varandra. Läsaren leds in i författarens övertygelse om att svenskarna är företrädare för ett strukturellt förtryck både nu och i framtiden och det är muslimernas öde att anpassa sig eller dö. Det som kan utläsas mellan raderna är individens påtvingade maktlöshet som gör det legitimt att överlåta allt ansvar för sitt liv åt staten. Den inställningen problematiseras inte.
Oviljan att förstå den andre som i romanen är likställd med att inte låta de andra att utöva sin religion och leva enligt sina lagar präglar nuet och utmynnar i förintelsen/döden. Det finns ingen tvekan om varför författaren använder just den metaforen men genom att göra det förringar han förintelsens innebörd och konsekvenser då den används enbart för att stämma med författarens syfte att skrämma läsaren.
En grov/förenklad bild av Sverige
Anjuru målar upp en bild av Sverige/västvärlden som är svår att känna igen, en värld som är så grym, oförstående och så svart-vit at det väcker motvilja och apati. Att läsaren överväldigas av dessa känslor är ingen tillfällighet. Det stämmer med författarens avsikt att få de läsare som identifierar sig med landet och bilden känna sin skuld och skam inför de känslor som huvudpersonerna beskriver. Återgivning av flyktingarnas utanförskap och lidande är mer eller mindre autentisk och kan räknas till berättelsens starka sida men stämmer mestadels med den vedertagna och allmängiltiga bilden.
Bokens titel
En annan svag punkt handlar om titeln som hänger löst samt bokens oförmåga/författarens fiasko att förmedla en nyanserad bild av terrorns ansikte och det som står bakom den. Bokens budskap är att vi, de otrogna förtjänar att straffas. Jag tror inte att Sheikh Abdirahman som övertalade en nittonåring att inte åka och strida för IS med orden ”du kommer att drunkna i dina föräldrars tårar” skulle känna igen sitt budskap eller hålla med författarens tolkning av terrorhandlingar.
Sammanfattningsvis, håller inte boken, varken innehållsmässigt eller stilistiskt, den nivå som en prisbelönt litteratur ska hålla. Det är självklart min subjektiva åsikt… (De kommer att drunkna i sina mödrars tårar)