torbjörn skog Nej, jag är besviken

(Betyg 2 av 5)

Daniel Sjölins Världen Sista Roman hade jag enormt stora förväntningar på. Recensionerna i DN var sådana jag helst önskade mig själv, så jag förstod att detta skulle kunna vara Sanningen.
Två veckor senare avslutade jag de sista 70 sidorna på en dryg halvtimme och försökte samtidigt dra mig till minnes när romanen tappade sitt grepp om mig: Runt sidan 50, 100 150, 200 (av 375)? Åtminstone andra halvan av romanen skulle jag ha sprättat bort, ifall jag hade haft den makten över slutresultatet, och det blev ganska tydligt redan vid läsandet av sidorna mitt i boken (dock läste jag vidare med en förväntan om att romanen bara var dåligt renskriven - vilket den på sätt och vis också var: Hela stycken upprepades efter några tiotal sidor, tramsiga ordlekar som alla fått första pris som exempel på sådant man bör ha lärt sig klippa bort, och ett generande dåligt nästsistakapitel med konstruktioner som Och då såg jag det. Jag såg det en bit där borta --- med träden vajade --- och vinden var stark. Jag såg att det var --- ett rådjur).
Snark.
Antingen har jag ingen som helst koll på vad som är en bra roman, eller så är Världens Sista Roman ett försök av Norstedts Förlag att göra en sextiotalare (Detta är meta, alltså ju, fattar du; meta!). Av recensionerna att döma så tycks de ha lyckats.
Jag ger romanen betyget en stark 2 av 5, just därför att det finns en ömsinthet här och var i början av romanen.
Och absolut icke-godkänt för att författaren slarvat bort nästan allt material, utom ett nästan Klas-Östergren-Gentlemenskt ordliste-plankande, sida upp och sida ner. (Världens sista roman)

Mange Wizard Jag fattar!

(Betyg 5 av 5)

Först kastas jag ut i en snurrande hatisk utgjutelse över världen och mänskligheten. Miljön är förstörd,avfall brinner i skogen och Sjölin ska plocka svamp med en jurist. Jag fattar inte varför vi är inuti en kvinnas dementa hjärna eller varför tavlor blir vekrlighet och språket löper amok. Men när mat-Tina och Knut från antikrundan läser en dikt faller allt på plats!!! Jag börjar då om från början och läser plötsligt en helt annan roman! För den här översmarta boken är kodad! Den börjar med Amen och slutar med A. Alla personer är bara chimärer. Det handlar om sjölins förlust av sitt barn, kallat A. A är hans "ljuva fiktion" som ska dö på nytt i boken. Dö för att bli verklighet. Hela tjafset om sjölin är alkad eller inte och vad som är sant och inte är bara en skenmanöver! Så skulle jag oxå gjort om jag var kändis, inte fan skulle jag basunera ut min sorg utan istället dölja den! Fy fan vad slugt och så vidrigt matematiskt komponerat! Ge killen en grammis eller nåt. Det var längesen ja grät så mycket av en sån rolig bok. (Världens sista roman)