Mona Jönsson Livet, tiden, döden

(Betyg 5 av 5)

Jag tänkte först skriva "I skuggan av döden" som rubrik, men döden är här tyvärr inte bara i skuggan, utan fysiskt närvarande.
Det är en roman med många bottnar och som skulle kunna vara så mörk, utan hopp och utan ljus.Att man trots detta älskar boken och till och med vill ge den ett toppenbetyg måste bero på Philippe Claudels sätt att berätta. Språket: vilken skattkista!
Det är första världskriget i en liten ort i Frankrike, nära fronten. Bokens berättare är en polis och vi får följa hans tankegångar until the bitter end - ända till det bittra slutet.
Kanske ett slut som i förhållande till hans livsfilosofi ändå blir logiskt.
Han ser tillbaka på "Affären", d v s mordet på den lilla flickan Belle, ibland med smeknamnet Belle de jour.
Åklagaren är en av huvudpersonerna i Grå själar: han heter Pierre Ange Destinat, kallas av internerna i fängelset för "Den blodtörstige".
Han är blek, andligen frånvarande, dömer anklagade till döden utan att röja några känslor.
Med sitt formidabelt vackra estetiska språk skriver Claudel att döden, förutom att avlägsna livet, förintar vackra blommors namn.
Döden är påtaglig genom hela romanen, men självklart kan inte döden komma om det inte förut varit liv.

Flera år senare (efter "Affären", Lysias död och även åklagarens död)får vår polis nycklarna till slottet av den gamla hushållerskan. Det är då han finner Lysis dagbok i åklagarens sovrum.
Hus förefaller ha en stor betydelse i Grå själar. Åklagarens slott, kallt och ödsligt sedan hans hustru dött i unga år.Paviljongen , full av blombuketter, där Lysia bodde och sedan hittades död. Joséphines ruckel där ingen vågade gå in, men som visade sig vara ett litet sött dockhem med väggar beklädda med helgon-och änglabilder.Vi har naturligtvis även polismannens eget hus- platsen för en fruktansvärd tragedi Hans hustru ska föda, men det blir komplikationer och ingen hör hennes skrik på hjälp. Claudel uttrycker det som att jag (polismannen ) faller och fortsätter att falla...
Han tycker inte att han har levt, bara överlevt.Han har haft en dialog med de döda.Det är för sin hustru Clémences skull som han skriver och gör en sammanfattning av sitt liv.
Han tänker ofta på åklagarens öde och de båda har något outtalat budskap till varandra.Båda vet sanningen, men de är fastlåsta av den rådande samhällsordningen.

Ibland är Claudel inte bara ljuvligt, melankoliskt estetisk, utan riktigt grovt komisk. Det är svårt att inte dra på munnen när domaren Miercks mage skildras som att den buktade sig ända ner till ljumskarna. Och när klasskamraten Joséphine ska berätta om sin tid i fängelsecellen ( där hon har satts p g a sina "löjliga"vittnesmål)så säger hon: "Hårt bröd och ärtsoppa, serverat av en nunna, lika vänlig som ett apskaft".Om en präst: "Han tittade leende på mig, alltjämt med den där prästblicken som jag nyss talade om, den som går rakt in i oss och drar i vår själ som man drar en kokt snigel ur sitt skal med en tvåtandad gaffel".
Denne polis som för talan i romanen är, enligt Joséphine, en av alla grå själar. Människorna är inte svarta och vita, de är grå. Ändå är lilla Belle de jour ett undantag; hon är som Jungfru Maria.Kanske att Claudel har med henne som en kontrast till de tvivelaktiga vuxna.
Som sagt, något helgon är inte vår vän polisen. Han har många sympatiska drag, men den handling som beskrivs i slutet på boken blir svår att ta till sig. Han resonerar med sin egen logik, han saknar sin hustru förtvivlat, men att kalla en liten baby "mördare", det är oförlåtligt. Men vem har rätt att döma, tycks polisen och Claudel mena.Att lösa livets orättvisa gåtor med ännu ett mord - det är polisens hemliga skuld som han bär med sig genom sitt återstående liv.
Ändå är det väl Claudels poetiska språk man helst vänder tillbaka till och som gör att romanen förtjänar sitt höga betyg.
Polismannen minns inte längre sin hustrus ansikte, men han kommer ihåg hennes röst. Hon kommer alltid att vara en kvinna som inte åldras. Tiden har stulit hennes ansikte, men han ser henne i glansen av vinet: en slags belöning.Åklagarens block där alla blad är urrivna, endast årtalen finns kvar på häftena. Alla har vi vårt sätt att hitta tröst. Han(polisen) ångrar att hustrun inte fick den kyss som inte blev av.
Husen.Självmorden. Morden.Döden. Brutala överraskningar spm när det visar sig att den ljuva Lysia velat "offra deras(soldaternas)huvuden" när hon inget hör från "sin"soldat.
Åklagarens tysta öde. Samhällets uppenbara klasskillnader, förträffligt skildrade av Claudel.Ett mästerverk! (Grå själar)