Birger Schlaug En klassiker man inte får missa

(Betyg 5 av 5)

Pennskaftet är en klassiker - välskriven och fylld med historia. Elin Wägner har dessutom humor och är sin tids mästare när det gäller oneliners.

Romanen, som kom ut 1910, är Elin Wägners första "riktiga roman" och tredje bok. Norrtullsligan, som var hennes andra bok, hade ursprungligen gått som följetong i DN. Den första boken var en novellsamling.

I Pennskaftet beskiver hon humoristiskt och ömsint hur idealism och lust driver liberala kvinnor att, i nästan religiös anda, arbeta för kvinnlig rösträtt. Men också hur motståndet gjorde sig hört från såväl överklassens som medelklassens och arbetarklassens kvinnor. Vad skulle hända med familjerna om kvinnan fick rösträtt? Hade man en bra man som förmyndare var det väl inga problem? Var det verkligen kvinnligt att behöva bekymra sig om politik? Och vad begrep arbetarrörelsens fattiga kvinnor?

Pennskaftet uppfattades som en av det årets främsta böcker. Den såldes bra, kanske för att den också kittlade genom att vara en, för sin tid, pionjärroman för en friare syn på kärlek och sex. Man kan dra paralleller till Det går an. Men säkert också för att den är lättläst, rapp, humoristisk med de typiska wägnerska oneliners här och var:

Du behöver inte ligga vaken för min skull, det kan jag göra själv, sade hon.

Men Elin Wägner vågar också beskriva rösträttsrörelsens inre liv, intriger, kompromisser och tvekanden. Hon faller aldrig för förenklingarnas frestelse när hon utmålar de män som dyker upp i handlingen, tvärtom, här finns ingen kollektiv skuldbeläggning utan varje man, liksom varje kvinna, beskrivs som individer.

Huvudpersonen, Pennskaftet (som egentligen heter Barbro Magnus), är en ung självförsörjande kvinna som är frimodig, ettrig och slängd i käften - och som arbetar som journalist på en tidning som är positiv till kvinnlig rösträtt. (När boken kom ut vara bara 12% av Sveriges journalister kvinnor). Pennskaftets vision är att både ha ett yrkesliv och att bilda familj - och förstås att kvinnor skall får rösträtt.

Elin Wägner är 26 år när boken kommer ut, hon har tagit stegen in i rösträttsrörelsen, men låter inte detta innebära att rörelsen beskrivs utan skönhetsfläckar. Elin Wägner fick en del kritik från delar av rösträttsrörelsen för att boken "väckte anstöt" och kunde förstärka bilden av att kvinnor som slogs för rösträtt var fallna... Även hennes familj var bekymrad, och tog illa vid sig. Varken hennes far (Sven), hennes styvmor (Augusta) eller andra släktingar närvarande när hon gifte sig strax efter det att boken kommit ut och debatten var i full gång. Augusta skriver i ett brev: "Elin har haft en sällsynt framgång med sin sista bok, men vi äro ej förtjusta i den (-) människorna äro så simpla tycker jag och så de där avskyvärda "fria förhållandena" som de predikar (-) vi får ju känna oss tacksamma att Elin själv inte lever som hon lär...".

Horace Engdahl har skrivit ett bra förord, som i kombination med noter och förklaringar gör just den utgåvan än bättre. (Pennskaftet)