Tyckmyckentruten En musikalisk roman!

(Betyg 5 av 5)

Helt oavsett om du är Beatlesfan eller inte är detta en gripande och spännande skildring av en period, ett fenomen och några verkliga och fiktiva händelser med start i 60-talet. Musiken, om man känner igen den, skapar en ljudkuliss som gör att läsningen bitvis liknar en filmupplevelse, åtminstone om du lätt skapar egna bilder. Även språket är vasst! Svårt att lägga ifrån sig denna roman, som försatte mig i ryggläge en hel påsklovsdag. Läs den! (Jävla John)

Desiderius Fantastisk bok!

(Betyg 5 av 5)

Denna bok fick mig att gråta TVÅ gånger trots att jag aldrig brukar göra det. Jag ska inte berätta varför eftersom det skulle förstöra slutet. Men boken drog både skratt ur tårar av mig iallafall! Jag är "music lover" och medan jag läste var jag tvungen att rota fram alla mina Beatlesplattor och lyssna på dem, särskilt dem i boken.
Egentligen handlar det inte bara om John Lennon - det kunde vara vem som helst som tvingas växa och mogna och som har en väldigt lång väg att gå. När jag läser den här boken gråter jag delvis också för att John Lennon faktiskt aldrig fick komma ända fram! Superbra, läs den! (Jävla John)

Kat En sorglig och härlig historia!

(Betyg 5 av 5)

Jag har saknat en Eva Dozzi bland svenska författare,någon som vågar tänja på gränser mellan verklighet och fantasi.Hon kommer att reta många med sin bild av Lennon som praktsvin. Den här boken är för alla som upplevt osund passionerad kärlek, som vet att den mest begåvade människa kan ge upp sitt liv fullständigt för den stora kärleken.. Undrar hur många Katja det finns i den här världen! Språket är mustigt, gillar hennes kittlande beskrivningar om deras möten,ibland vill man nästan ta fram skämskudden... Kryp nu upp i soffan och STRÄCKLÄS denna fantastiska story, köp ett ex till morsan också, det kan hon behöva! (Jävla John)

anon Fantastiskt underhållning!!!!

(Betyg 5 av 5)

Jag är glatt överaskad över att äntligen ha funnit en bok som håller måttet hela vägen!! en härlig blandning av fiktion och verklighet.... eller är allt verkligt?? Det som är verklighet är att kärleken/passionen inte slår lika mellan kvinnor och män...
Boken är spännande från blad ett och framåt!! Ett tag kunde jag inte ens bläddra för att den var så gripande men jag kunde inte heller låta bli!!

Nu när den är slut så saknar jag den! Det var mycket längesedan som en bok fängslade mig så!!

TACK för ett underbart bidrag!! (Jävla John)

anon En erotisk askungesaga för svenska kvinnor

(Betyg 2 av 5)

Både författaren och recensenter har föregått kritik från lennonfans genom att deklarera att detta är en fantasi som bara delvis bygger på fakta. Lennon framställs onekligen som ett praktsvin. Ett praktsvin med ett försonande drag - han är en jävel på att knulla. Fram tills att denna förmåga utförligt presenteras är boken intressant och underhållande. Sen går det överstyr och blir i Rudbecks anda en orgie i förskönandet av Sverige och den svenska hjältinnans förträfflighet. Som klassisk skolad pianist hjälper hon Beatles att skriva och förfina sin musik, hon pysslar om den stackars homosexuella managern och lyckas till och med, incognito, söka upp och pyssla om Johns bortglömda hustru. Alltihop är ordentligt kryddat med svenskreferenser: Selma Lagerlöf, Björn Borg, Björn Skifs, Lill-babs och skärgårdsgubbar - alla får plats.

Författaren har som sagt, förutsett kritik från beatlesfrälsta. Som flitig beatleslyssnare stör jag mig dock inte så mycket på att John framställs som ett svin (det finns mycket som tyder på att det ligger sanningen nära) utan på att boken framförallt är en smaklös hyllning till finkultur. Den svenska hjältinnan, med sin klassiska skolning, framför det ena stycket efter det andra på sin flygel och de engelska vildarna blir hänförda och tämjda. Att hon utan någon som helst tidigare erfarenhet av popmusik kan plita ihop en låt som direkt platsar på en beatlesskiva förväntas läsaren acceptera - hon går ju på ackis och har läst musikteori.

Boken kan säkert fungera som en erotisk askungesaga får många svenska kvinnor. Författaren förväntar sig ingen översättning (de anonyma engelskmän hon tackar tror hon inte kommer läsa det) och det är nog tur. Jag kan inte låta bli att reflektera hur det skulle vara om förhållandena var de omvända. Om en engelsk författare skrev boken Jävla Astrid som skildrar en ung engelsk litteraturvetare inleder en relation med redan gifta Lindgren som är odräglig på alla sätt men en jävel på att knulla (med detaljerad beskrivning av hennes kroppsbehåring). En engelskman som med hjälp av sin skolning och sin fläckfria personlighet vägleder henne till den rätta dramaturgin i Emilböckerna och spökskriver Bullerbyboken åt henne. Det funkar kanske för dem som kan identifiera sig med hjälten/hjältinnan men för övriga blir det svårt. Därför tror jag Jävla John i huvudsak är en sagobok för svenska kvinnor. Eftersom jag inte är en sådan är jag besviken på boken. (Jävla John)